När en angivare fick en tankeställare

De första åren i skolan var jag extremt lojal mot lärarna. Det varade i princip fram till våren 1967, då erfarenhetem av en sadistisk vikarie fick mig att tänka om i grunden.

Men innan dess kunde jag vara helt förskräcklig.

För någon dag sedan kom jag att tänka på en incident i Klastorpsskolan. Där gick jag från och med andra terminen i första klass till och med andra terminen i andra klass.

Vi hade Kally Holmström som lärare. Om henne har jag skrivit ganska så negativt, exempelvis här och här.

Men så idag mindes jag något som fick henne att stiga i min aktning.

Början av incidenten har jag alltid mints. Den är i sig väldigt pinsam. En flicka i klassen, som hette Kristina, hade skrivit något på svarta tavlan när Kally var borta. Minns inte vad, men Kally blev irriterad, och krävde att få veta vem som gjort det.

Ingen svarade med en gång. Men så räckte jag upp handen och sa "jo, det var Kristina som gjorde det".

Jag gjorde det inte av illvilja, i sig. Jag hade inget alls emot Kristina, men jag hade någon form av legalistisk världsbild. Lärarnas regler var viktiga, man måste följa dem, och hjälpa dom att upprätthålla ordningen.

Efter det hade jag inga minnen av vad som hände. Tills igår. Då satt jag och funderade på händelsen och plötsligt mindes jag vad som hände efteråt.

Detta hände. Kally Holmström vände sig till hela klassen och sade ungefär så här. Vänligt, men ganska så bestämt.

"Det hade varit jättebra om Kristina hade berättat att det var hon som gjorde det, men du, Erik, ska inte berätta sånt. Det är inte din sak."

Jag kände mig helt ställd. Jag hade varit beredd på att klasskamraterna skulle bli sura, men att lärarinnan skulle klandra mig hade jag inte väntat. Men det var en tankeställare.

Någonstans skämdes jag nog och det är kanske därför som jag trängde bort kommentaren tills igår.

Men idag  är jag faktiskt lite imponerad av Kally Holmströms taktfulla kommentar...
_____________________________________________________________
TILLÄGG

Förresten vill jag som en liten delförklaring till min tendens till angiveri säga att i klassen jag gick innan (i Gubbängsskolan) blev jag regelbundet slagen på skolgården. Då var jag också "angivare" - jag klagade alltid hos lärarna och försökte få mobbarna fast. Det lyckades inte, och då gömde jag mig bland  flickorna för att inte pojkarna skulle slå mig.

På något sätt tror jag att jag den första tiden i Klastorp fortfarande  hade bilden att det bästa var att lärarna visste allt, att man borde berätta allt för dom, för om man inte gjorde det skulle kaos och laglöshet triumfera. Så i den lätt bisarra världsbild jag hade var en sån sak som att skriva på svarta tavlan utan tillstånd något som i sig inte gjorde något, men som kunde vara första steget till att man började slå varandra...

Den gamla staden

Det här är den första sak jag skrivit som jag har kvar. Jag hade haft bort den och helt glömt bort den men en klasskamrat från grundskolan hittade nummer två av"Klassens Nyheter" inför en återföreningsträff . Det var en klasstidning i trean som kom ut i minst två nummer. I det första (som jag hade kvar) skrev jag inget alls, av någon anledning.

I den andra skrev jag något väldigt kort.

Jag skrev det efter att klassen hade varit i Gamla Stan i mars 1965 och hade fått reda på att man slängde allt avfall på gatan - det fanns (om jag minns beskrivningen rätt) vare sig vattentoaletter eller sopnedkast. Jag var - eller låtsades vara? - förfärad och då skrev jag alltså nedanstående till klasstidningen.

"Den gamla staden

Har ni tänkt på att jämföra den gamla och den nya staden? Det skulle inte vara roligt att bo i ett gammalt hus från 1500-talet. Och att gå på gatorna fulla med slask skulle inte heller vara roligt.

Och att det inte fanns någon ordentlig sjukvård var ingen tröst.

- Det är nog bra att vi lever på 1900-talet ändå."

Annars var det en trevlig utflykt. Efter att ha gått runt och tittat i Gamla Stan fick vi dricka choklad i en restaurang som låg i en källare.

Men själv minns jag att när vi gick på gatorna kunde jag (egendomligt nog) inte låta bli att tänka på vad som hände i Vietnam, så jag var inte totalt koncentrerad...

Jag minns alltså besöket i Gamla Stan mycket väl, men att jag skrev om den bristande renligheten i klasstidningen efteråt hade jag helt glömt.

Bobadilla

De enda gångerna jag någonsin gått på diskotek var i början av 1971.  Det var ett ställe som hette "Bobadilla" som låg i Gamla Stan. Jag var kanske där tre-fyra gånger.

Det ska inte förväxlas med ett annat "Bobadilla" som fanns några år senare, nån annanstans i stan.

Jag tror att det Bobadilla jag gick på låg på Svartmangatan. Jag är inte hundraprocentigt säker, rent teoretiskt kan det ha legat på Själagårdsgatan. Anledningen till att jag inte är säker är att min bror samtidigt brukade gå på ett ställe som hette Klubb Kamelen, som också låg i Gamla Stan.

Jag vet att dessa två ställen fanns på Svartmangatan respektive Själagårdsgatan. Jag är så där 95 procent säker på att det var Bobadilla som låg på Svartmangatan och Klubb Kamelen som låg på Själagårdsgatan. Men det finns en liten chans att det var tvärtom.

Det går lätt att kolla, ska kanske göra det.

Bobadilla fanns i en källare. Det var billigt, men lite dyrare för killar än för tjejer. Jag kände mig en smula diskriminerad, och la en gång en lapp i en förslagslåda på Bobadilla att jag tyckte att det borde kosta lika för båda könen...

I avkrokar i de vindlande källargångarna rökte man ibland hasch. Det gjorde även jag minst en gång.

Jag minns tre låtar som spelades ofta. ""Hanky Panky" , "Soldier Blue" och "My Sweet Lord". Jag var lite imponerad av discjockeyns sätt att prata, eller snarare skrika.

Men vad var Klubb Kamelen då? Det var vad man idag skulle kalla ett New Age-ställe. Där kunde man lyssna på föredrag om övernaturliga ting. Sånt intresserade min bror men inte mig. Inte då.

Fast en gång drog han iväg mig till Klubb Kamelen. Det var faktiskt riktigt trevligt.

På Bobadilla brukade vi gå ett gäng från min klass. Vi hade ganska  roligt där.

Mitt främsta minne från Bobadilla var detta. En gång just som vi skulle gå kom en tjej jag aldrig sett i hela mitt liv fram och kramade mig. Ganska intensivt och ganska så länge. Ända tills en kille, som jag antar var hennes pojkvän, ropade åt henne "Äsch, lägg av med det där, vi ska gå nu". Då gick hon.

Men jag var alldeles lyrisk. Och en tjej i min klass frågade vem hon var. Jag svarade sanningsenligt att jag inte hade en aning.

Men när jag kom hem skrev jag nästan en hel sida i min dagbok om just den händelsen. Jag var som sagt lyrisk.

Jag har kvar mina dagböcker från den perioden men just denna sida har försvunnit. Tråkigt nog.

PS. Har just kollat i Gröngölingsboken, förlåt på nätet. Bobadilla låg på Svartmangatan 27. Så min 95-procentiga gissning var riktig.

Klassträff 19 november 1970

/Från min huvudblogg 19 november 2009/

I kväll denna dag, 1970, hade vi klassträff i nian till minne av vår resa till Savalen våren samma år. När jag tänker efter var nog denna dag en av de mest lyckliga i mitt liv. Så lägger ut min dagbok för denna dag i sin helhet på bloggen.

Det finns några namn här, varav två är smeknamn på lärare. Jag vacklade lite om jag inte skulle ersätta namnen, men eftersom det inte finns några efternamn borde ingen kunna identifieras av någon annan än de som var med.

Jag känner mig alldeles tagen när jag skriver detta…
--------------------
Torsdag 19/11
Om ekonomi på samhällskunskapen. På kvällen hade vi Savalen-träff och visade bilder. Sedan hade vi diskotek, men så småningom tröttnade några av oss (jag t: ex) på det och gick ut i korridoren och sjöng (Moni spelade gitarr) istället. Prüsse blev förvånad över att jag rökte ”för jag (han) hade alltid trott att du (jag) var en principfast man”. Ottis lånade ”It crawled into my hand, honest” /av mig, anm. 2009/ för hon ville lyssna på låten ”Marijuana”. Efter det gick vi hem och sjöng på gatorna och pratade. Ewa J är underbar som människa, medkännande, mänsklig liksom.