Sunday, November 24, 2013

Kennedymordet

Ingen kan väl undgå att märka att det i dagarna är 50 år sedan John F Kennedy mördades. Det brukar då ofta sägas att de flesta som var med minns vad de gjorde när de fick reda på det. Ja, det gäller i alla fall mig.

Det var alltså på kvällen den 22 november 1963. Jag var då åtta år och gick i andra klass. Jag och mina två syskon låg till sängs och lyssnade på radio. Så plötsligt  avbröts sändningarna av meddelandet att Kennedy hade skjutits.

Dagen efter - en lördag - gick både jag och min bror i skolan. Det var innan de lediga lördagarna.  I min klass tog vår klassföreståndare Kally Holmström upp mordet. Så jag trodde att det togs upp i alla klasser. Men då jag frågade min bror som gick i första klass fick jag reda på att det inte alls hade tagits upp i hans klass.

Det var ju förnuftigt av Kally H att ta upp mordet. Det var ju något omskakande som alla visste om, och det var nog bra att något tog upp det i skolan.  

Wednesday, October 23, 2013

En kontaktannons i Bildjournalen

Idag var jag på KB och läste den allra sista årgången av Bildjournalen. Det var bara ett halvår, sista numret kom i juli 1969. Där fick man reda på att tidningen skulle bli ännu större när den slog ihop sig med Veckorevyn. Det var naturligtvis bara blaj, det betydde att den lades ned.

Förra gången jag läste i den stoppade jag när jag kom till slutet av 1968. Jag förstod inte varför. Nu förstår jag.

Den här gången tittade jag nervöst på kontaktannonserna. Det fanns en sida kontaktannonser i varje nummer. Och till sist hittade vad jag letade efter, i mars 1969.

Jag kunde inte tro att jag såg vad jag såg, det kändes inte verkligt. Men där var den, den kontaktannons jag svarade på en vårdag 1969.

Det var en tjej i (ungefär) min ålder. Hon sökte kontakt med både tjejer och killar - hon var inte specifikt ute för att bli ihop med nån eller så. Det lät betryggande.

Framförallt gav hon intrycket av att vara väldigt normal. En normal tonåring med normala intressen. Inget knepigt alls. Hon var alltså på ett sätt motsatsen till mig. På ett annat sätt var hon vad jag ville vara.

Inte intellektualiserad, inga psykiska problem. Helt och hållet normal med normala tonårsintressen. Jag svarade henne.

Vi brevväxlade i två år, från våren 1969 till sommaren 1971. Vi skrev väldigt normala brev. Jag ansträngde mig för att låta som en normal tonåring. Jag tror att jag lyckades.

Hon var trevlig. Hon avslutade breven med Skriv Svar Snart Snälla du. Jag svarade på ett liknande sätt.

Det var viktigt att hon skulle tro att jag var lika normal som henne. Det var viktigt att hon trodde att jag var den - jag ville vara. Och inte den jag var.

Efter ett tag började hon sätta ut sitt telefonnummer och verkade vilja att jag skulle ringa. Men det vågade jag inte. Om vi fick närmare kontakt skulle hon väl inse att jag inte var så normal utan en knepig person. Och det ville jag inte att hon skulle upptäcka. För då var allt förstört.

Sommaren 1971 bröt jag samman. Jag blev "psykotisk" och insåg att jag inte längre  ens kunde låtsas att jag var normal. Jag ville inte att hon skulle fatta mitt tillstånd. Så jag slutade svara på hennes brev. Hon skrev flera innan hon gav upp.

Jag sitter på Kungliga Biblioteket och ser på vad hon skrev i kontaktannonsen och på hennes bild. Ögonen fylls av tårar.

Jag inser att jag egentligen inte tittar på någon "dåtid". Det känns inte som dåtid, det känns som en parallellvärld. En vacker parallellvärld som jag för alltid lämnade sommaren 1971. Och aldrig någonsin kan komma tillbaka till.

Jag lämnar tillbaks rullen med mikrofilm. Jag går och hämtar mina ytterkläder. Jag har tittat in i en parallellt universum, men nu har jag gått bort från fönstret  till detta. Jag går ut på stan. Jag känner mig väldigt ensam.

Sunday, October 6, 2013

Varför minns jag nåt sånt?

Det finns en sak som är konstig. Vi hade ett badrum och en toalett i lägenheten på Fyrverkarbacken som vi flyttade in i 1963. I båda fanns någon form av mätare som jag antar mätte vattenförbrukningen.

De var båda försedda med varsitt nummer. Jag glömmer dom aldrig. Jag skulle på en sekund kunna börja rabbla dem utantill om någon väckte mig mitt i natten och frågade om saken.

Det ena var M48804, det andra var M48510. Varför i allsina dar minns jag en sån sak?

Saturday, October 5, 2013

Att titta på TV och få vara uppe på kvällen

I september 1965, när jag var tio år,  köpte mina föräldrar en TV. Jag minns dagen den kom. Det var en vardag, men jag låg sjuk hemma. Min mor kom in och sa att nu hade vi en TV.

Det var bra, i synnerhet när man var sjuk, för då kunde man titta på skol-TV. Det var ofta intressant.

Men det var en sak jag inte kunde göra. Något som alla klasskompisar kunde. Det var att vara uppe på lördagarna och titta på TV på kvällen. För reglerna var att jag alltid måste lägga mig åtta, vare sig det var vardag eller helg.

Nåväl, jag berättade för mina klasskompisar om att vi fått en TV. En av dessa klasskompisar var Moni, som var ny och hade kommit till klassen samma höst. Hon frågade om jag hade sett något program som hade gått lördagen innan.

Nej, jag måste lägga mig åtta, sa jag. Hon blev upprörd. Hon frågade vad det var för konstig familj jag hade. ALLA fick vara uppe på lördagar. Hon tyckte väldigt synd om mig.

Jaha, alla fick vara uppe på lördagar. Det var bra att jag fick reda på det. Nu hade jag ett bättre läge i förhandlingarna, så att säga.

Så jag berättade för mina föräldrar om samtalet. Och var noga med att påpeka det där om att Moni tyckte att vår familj var konstig. Jag visste att det skulle få någon form av effekt. Om det var något mina föräldrar blev störda över var det att utomstående kunde se familjen som konstig.

Och det gick snabbare än jag trodde. Efter bara någon dag fick jag reda på att från och med nu skulle jag få vara uppe på lördagskvällar och titta på TV. Det gällde även min bror, som var ett och ett halvt år yngre än mig.

Så lördagen den 2 oktober 1965 tittade jag och min bror på TV hela kvällen. Det var spännande.

Jag tror att jag glömde att tacka Moni då, med det gjorde jag å andra sidan långt senare, retroaktivt, för något år sedan...   Hon mindes förstås inte händelsen, men för mig är det ett ovanligt betydelsefullt minne.

Thursday, July 25, 2013

Att springa i skog klockan tolv på natten

Jag sökte efter sökord på nätet för att hitta en film jag såg på sent på TV kvällen den 24 juli 1970. Jag fann detta.

Och, ja, det stämmer, det var den jag såg denna mörka julikväll i Gräddö. Jag var 15 år.

Jag såg den hos en familj vi kände. Jag var den ende från vår familj som var där. I normala fall skulle väl min bror vara med också, men han var på ett sommarläger med CISV (Childrens International Summer Villages) i Rumänien.

Filmen slutade nästan exakt tolv. Den var i egentligen tre filmer i en. De var alla rysliga. Men i alla straffades synden på olika sätt.

I en har vi en girig och grym rik kvinna, som är blind. Hon tvingar sin läkare att pressa en fattig sate att donera sina ögon åt henne. Så han blir blind istället. Nu slutar det ändå inte så trevligt för henne. För när hon får hans ögon och kan se blir hon så entusiastisk så hon tittar på solen. Den ska man inte göra. Hon blir blind igen.

I en annan har vi en nazistisk krigsförbrytare som vill få ro. Han är jagad men tror att han kan försvinna in i en vacker naturmålning på ett konstmuseum. Till sist blir läget kärvt för honom, han kanske hotas av att avslöjas, jag minns inte exakt. Så han rusar in i rummet där den fina tavlan hänger och lyckas med en oerhörd viljestyrka transformera sig in i tavlan. Det är bara det att nu hänger en annan tavla där. En som föreställer Jesus som plågas på korset. Om jag nu minns rätt.

Så han byter plats med den lidande Jesus och blir för evigt korsfäst.

Den tredje handlar om en girig man som har mördat en nära släkting. Så plötsligt märker han att en tavla där man ser den mördade gå uppåt, hänger på trappan till övervåningen där ha sover. Han tar ner tavlan. Men nästa gång hänger den där igen, men nu några meter längre upp för trappan. Och tavlan förflyttas - närmare och närmare den onde mannens rum. Om jag nu nu minns rätt. Hur det slutade minns jag inte....

Nu kan man tycka att alla historierna egentligen slutar lyckligt. De onda besegras ju. Men jag är rädd i alla fall.

Och jag har sett klart, klockan är tolv. Jag ska gå hem. Det är ett skogsparti mellan huset där jag ser filmen och huset där jag bor. Jag bor ensam i något som heter "Gäststugan", som ligger nära mina föräldrars sommarstuga.

Så nu ska jag hem genom miniskogen. Jag har en ficklampa. Det finns ingen väg, men en liten skogsstig. Där finns grenar och stenar som man kan snubbla på.

Jag springer rakt igenom det mörka skogspartiet. Undrar lite om jag för min inre syn ska se den där tavlan med den döde mannen som sakta går uppåt, väntande på sin hämnd.

Men jag ser ingenting. Jag minns än idag mycket väl den skräckfyllda språngmarschen, men jag har bara ett vagt minne av när jag kommer hem. Men jag minns att jag är lättad.

Då är klockan kanske 20 över tolv, natten till den 25 juli 1970.

Thursday, June 6, 2013

Monday, May 27, 2013

Det började med Monkees

En av de större förändringarna i mitt liv började med att jag i tolvårsåldern började lyssna på popmusik. Det var en stor förändring eftersom det i praktiken innebar att bryta ... en programmering.

Jag skriver programmering. Det kan låta extremt men är ganska så adekvat. Jag hade internaliserat uppfattningen att popmusik var skränig musik som man inte borde lyssna på. Eller mer exakt som jag inte vågade lyssna på.

Det var inget som uppkommit spontant. Det var internaliserade vuxenvärderingar. Exakt hur de hade internaliserats vet jag inte, men de var inte i någon genuin mening mina egna.

Popgruppen The Monkees hade en TV-serie. Den var populär i klassen. Alla pratade om hur bra den var. Jag hade en nedlåtande inställning till all popmusik så jag vägrade att se den. Till en början.

Men argumenten från entusiastiska klasskamrater var svåra ett motstå. De sa att serien var väldigt rolig, och jag behövde ju inte bry mig om musiken, jag skulle nog ändå gilla den roliga handlingen.

Så till sist föll jag till föga. Och då upptäckte jag något. Inte bara det att jag faktiskt tyckte att handlingen VAR rolig. Utan att jag också gillade musiken. Till en början med kanske främst seriens signaturmelodi.

Det var som en dörr öppnades. Efter någon månad lyssnade jag regelbundet på Tio i topp, och efter ett tag  också Kvällstoppen. Det sista såg jag som så viktigt att jag slutade att gå på Vargungarnas möten. För de låg på tisdagskvällar, samtidigt som Kvällstoppen.

Men nu var jag inget genomsnittligt barn. Jag brukade regelbundet läsa tidningarnas kultursidor, Och där fick jag reda på att Monkees sågs som obehaglig kommersiell musik. Inte nog med det - de sades inte kunna spela själva.

Det sista var delvis sant, till en början. På de två första LP-skivorna var det studiomusiker som spelade. Men bandet lärde sig ändå ganska snabbt att spela...

Det första var förstås sant, det med. Men vilken popmusik var inte kommersiell? Framförallt var det inget som behövde angå mig. Om jag gillade dem, så gjorde jag det.

Så jag började gilla dom ännu mer, som en sorts protest. Om jag äntligen hade lyckats bryta den programmering som vuxna i min närmiljö hade inplanterat i mig, så tänkte jag då inte bry mig om vad andra vuxna skrev på kultursidor.

Sedan är det en annan sak att det mest strömlinjeformade i musiken efter ett tag tonades ner hos Monkees. De började vägra att acceptera skivbolagets diktat, de började skriva låtar själva. De var förvisso fortfarande både "snälla" och kommersiella, men alltså inte riktigt lika strömlinjeformade. Ett tidigt exempel på en egen komposition (av Micky Dolenz) var en låt som blev kallad Alternate Title efter att skivbolaget vägrade att acceptera den ursprungliga titeln.

Men detta var nog början till Monkees nedgång. De hade inte riktigt kapaciteten att stå på egna ben, och efter ett tag försvann deras låtar från listorna.

Då hade jag redan ersatt dom med andra favoriter - framförallt Beatles. Men även där fick jag problem med vad som skrevs i tidningarna. För den 6 augusti 1967 publicerade DN en stort upplagd artikel om att Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band " var reklam för LSD "från omslaget till innerspåret". Aldrig skulle man få ha sina idoler ifred...

Men den ångest den artikeln utlöste  har jag skrivit om på andra ställen....

En skolresa i maj 1968

Tittar i gamla dagböcker.

På torsdag den 30 maj, för 45 år sedan, alltså 1968, var vår (sjätte-)klass och hälsade på Helge Lundstedt, som hade slutat som klassföreståndare våren 1967.(Det var en torsdag då också - 1968 är ett av de år då datum och veckodagar hängde ihop på samma sätt som i år.) Så långt är det klart. Men sammanhanget i övrigt förbryllar mig lite.

Så här står det i min dagbok från det året. . "Vi åkte till magister Lundstedt. Vi spelade teater, hade aktuell timme osv. Roligt."

Helge Lundstedt var vår klassföreståndare mellen hösten 1964 och våren 1967. Han såg nog vår klass som en av hans mer lyckade. Han hade något som hette "Aktuell timme" då vi varje vecka fick prata om aktuella nyheter i Sverige och världen. Han var förresten också ordförande i Svenska Livräddningssällskapet. Som lärare var var han nog ovanligt bra.

Nu minns jag lite mer om dagen än det jag skrev i dagboken . Vi spelade inte teater och hade aktuell timme hemma hos Lundstedt (även om vi kort besökte honom hemma också) utan i en stor sal där det satt en massa människor och tittade på. Det måste varit i en skolaula, men jag fattar inte riktigt sammanhanget. Var det lärarkandidater som tittade på? Jag tror att Lundstedt ville demonstrera vad vi hade sysslat med när han var klassföreståndare, och speciellt det där med Aktuell timme ville han demonstrera. Jag minns att jag fick gå upp och berätta om studentprotesterna mot UKAS!
Men i vilket sammanhang var det?

Det roligaste var kanske bussresan till och från. I bussen var radion på och konstigt nog minns jag att en gång spelades Mona Wessmans "Gå och göm dig Åke Tråk" ! På något sätt har jag sedan dess förknippat den resan med den sången.

Friday, April 12, 2013

Bildjournalen återbesökt

Vad var egentligen BJ för tidning och hur påverkade den mig?

Jag har varit på Kungliga Biblioteket och tittat igenom årgångarna 1967 och 1968 av ungdomstidningen Bildjournalen (BJ). Det var väl vad man brukar kalla en "nostalgitripp", men det var lite mer än så

Att läsa BJ, liksom att lyssna på popmusik, var vid den tiden för mig i hög grad en revolt mot familjen. Och en längtan till en tillvaro som var glad och inte dyster, hoppfull och inte ångestfull. Ungefär som mannen som tittade in till de glada människorna bakom det lysande fönstret i Lovecraft-novellen The Outsider...

Så jag läste artiklarna och tittade på bilderna av glada tonåringar och deras idoler. Jag började i sommaren 1967, och fortsatte till BJ lades ner sommaren 1969. Men det var nog 1967 som läsupplevelsen var starkast.

Att läsa igenom BJ igen är en upplevelse. Och väcker upp minnen. Ett sådant var en bild av Davy Jones och hans flickvän Lynne Randell från BJ 22/11 1967. Jag har alltid mints bilden, men jag mindes inte alls att den kom från BJ. Däremot visste jag att jag då tyckte att det såg så sött och romantiskt ut så jag klippte ut bilden och lade den som bokmärke i en skolbok . Nu vet jag alltså varifrån den kom....

En bild som jag inte alls har mints genom åren var av skådespelaren Mary Maude, som spelade i en deckarserie som på svenska kallades "Deckare UPA". Men nu, när jag bläddrade i BJ den 16/10 1968 och såg den igen, kände jag omedelbart igen den. Och blev alldeles tagen. Något i hennes utstrålning, och/eller något inom mig, grep mig 1968. Jag minns att jag var oerhört fascinerad av bilden, men sedan har jag glömt att den fanns. När jag nu kände igen den var det nästan som en chock...

Men annars - i mina inte riktigt lika unga ögon idag ser jag kanske BJ som en bitvis ganska pinsam tidning. En kommersiell produkt, där medelålders journalister försökte ställa sig in hos tonåringar för att tidningens ägare skulle bli rikare. Eller?

Kanske inte helt och hållet. Journalisterna var ju inte tonåringar, men en del av dem, som Håkan Sandén, var uppenbarligen genuint intresserade av popmusik. Tidningen hade dessutom mitt i sin "töntighet" en obestridlig charm.

Och, som sagt, jag minns mycket i den. Jag kan till och med minnas specifika formuleringar i artiklar....

Och nu förstår jag plöstligt varför jag plötsligt fick för mig att låna Sigmund Freuds Drömtydning på biblioteket i december 1967. För någon vecka innan hade BJ haft en artikel om just - drömtydning. Fast förstås av en helt annan typ än Freuds...

Tiden förändras - som bekant. Vad som definitivt är nytt nu är ju att jag kan se sammanhang som jag inte tänkte på då. Exempelvis hur oerhört mansdominerad popkulturen var. Det handlade i tidningen nästan alltid om manliga musiker och om en (vanligtvis) ung kvinnlig publik. De manliga musikerna fanns på idolbilder. En del av dem var så stora att man måste vika ut dem. De kallades dock inte "utvikningsbilder", för det var en term förbehållen FIB/Aktuellts och de andra herrtidningarnas mjukporrbilder. Så i BJ fick det heta "elefantbilder".

Men mansdominansen var som sagt massiv. Av alla idolbilder var minst 19 av 20 på män. Efter ett tag kom det några bilder på kvinnliga artister, som Supremes. Men det var oerhört sälllan.

En annan iakttagelse som jag gör nu är hur BJ förändrades politiskt 1968. BJ var ju inte en "politisk" tidning, men det fanns en underliggande politisk agenda i den. 1967 kan den nog beskrivas som "vänsterborgerlig*" eller nåt. Man fick intryck att redaktörerna var folkpartister. På insändarsidorna pågick en evig debatt om kriget i Vietnam, där de USA-vänliga till en början var i majoritet.
'
1968 hände efter ett tag något dramatiskt. Tidningen började fyllas med en helt ny typ av artiklar. Intervjuer med amerikanska vietnamdesertörer. En intervju med em ung fransk arbetare, som deltagit i majrevolten. En intervju med en svensk anonym "revolutionär" som var med i Vänsterns Ungdomsförbund som beskrev hur han blev kommunist. Och - hör och häpna! -en intervju med FNL-aktivisten och den aktiva KFML:aren Åsa Hallström som i slutet av intervjun till och med ocensurerat fick ta upp nödvändigheten att bygga ett marxist-leninistiskt parti.....

Och de USA-vänliga insändarna upphörde förresten nästan helt....

Något hade definitivt hänt i tidsandan. På mycket kort tid.

Nu var BJ i en viss mening "politiskt korrekt" redan innan våren 68. Den var klart emot rasism, för jämställdhet mellan könen, mot diskriminering. Artiklarna om "könsroller" utgick som en självklarhet att kvinnor och män skulle vara jämställda. Däremot kan man nog säga att de ofta inte verkade inse att de i praktiken inte var det. Man presenterade en bild om hur det borde vara, men man bekämpade inte det som var.

BJ lades ner 1969, ungefär samtidigt som konkurrenten Hej!, som hade startats hösten 1968. Jag minns att jag var sur på Hej!, som jag trodde hade konkurrerat ihjäl BJ. Men det var nog inte den främsta förklaringen.

Den vänstervåg som BJ försökte anpassa sig till 1968 hade nog en del i saken. För många ungdomar tedde sig nog BJ. efter ett tag som ett sätt att stänga in dem i en artificiell tonårsvärld med popmusik som minsta gemensamma nämnare. Dessutom kom den svenska popmusiken in i en sorts kris 1968. I BJ finns nästan patetiska artiklar där kända popmusiker vädjar till publiken att fortsätta att gå på konserter för att "rädda popmusiken". Publiken svek popartisterna .

Nischen för en tidning som BJ minskade. Den popsagovärld som tidningen stod för utmanades av en annan verklighet.

Fast själv blev jag ledsen när den lades ner. Det skrev jag också då - i ett brev till en sympatisk brevvän som jag hade skaffat genom just Bildjournalen. Henne fortsatte jag att skriva till fram till 1971.

Då hade min egen tillvaro drastiskt förändrats. Till det sämre.

Wednesday, March 6, 2013

"Det är ju tur att nån gör det"...

På grundskolan, från och med tredje klass och under åren i mellanstadiet. spreds ett rykte att jag gillade en tjej i min klass. Ryktet var helt riktigt.

Fast det bästa ordet vore nog "beundrade". För det var vad jag gjorde. För mig var hon både klok, vacker, god, förnuftig - och snäll.

Jag beundrade henne på avstånd, vi ingick inte i samma kretsar och vi umgicks inte. Men hon betydde väldigt mycket för mig. Om hon sa något vänligt kunde jag bli överlycklig, om hon sa något negativt (vilket hon i och för sig  nästan aldrig gjorde) blev jag nedstämd.

Många visste att jag gillade henne. I synnerhet bland killarna. Då och då tog en del av dem upp saken. Då blev det verkligen pinsamt. 

En dag satt vi i matsalen. Jag kan ha varit tio eller elva. Hon och jag och några killar satt vid ett bord. 

Då vänder sig en av killarna till henne och säger "Vet du om att Erik gillar dig?" Jag känner mig som om jag vill sjunka till jordens medelpunkt. Nu var katastrofen ett faktum. Eller kanske ändå inte. 

Hon ser inte alls besvärad ut. Hon säger bara "Ja, det är ju tur att nån gör det", med en svag, men ändå tydlig betoning på ordet nån.

Jag blir så glad. Hon KUNDE ju ha sagt "men jag gillar inte honom"... Då skulle jag blivit ledsen och det fattade hon nog. Det finns människor som inte bryr sig om att andra blir ledsna, men hon tillhörde definitivt inte den kategorin.

Min beundran för henne växte. Den dan räddade hon ju mig från en verkligt pinsam situation.

Jag blev också glad på ett djupare plan. Jag hade innerst inne en självbild av mig själv som smutsig, och besudlad på något sätt. Så när jag såg att hon inte alls såg äcklad ut, och till och med lät som hon tyckte att det var någon positivt med att jag gillade henne blev jag glad. Mycket glad.

Saturday, February 16, 2013

När jag blev långhårig

Den större delen av mitt liv har jag haft ganska så långt hår. Nästan aldrig hår som hängt långt  ner över axlarna, men i alla fall typ Beatlesfrisyr.

Om man tittar på en del bilder av mig från jag var tre hade jag faktiskt långt hår då. Jag ser faktiskt mer ut som en flicka än som en pojke.

Men något år senare började jag klippas korthårig för att jag skulle se ut som en pojke. Jag tyckte inte om det, direkt. Jag tyckte nog lika illa om kortklippt snaggat hår som jag tyckte om kortklippta gräsmattor. Jag förstod  inte varför hår, respektive gräs, skulle behöva vara så kort.

1961, när jag vara sex, försökte jag driva igenom att jag skulle få ha långt hår. Min utgångspunkt var lite lustig. Det var en serie i Allers Familjejournal som hette "Willy på äventyr". Den handlade om äventyr i rymden och just sommaren 1961 handlade det om när "hjältarna" hamnade på en planet som hette Subterra.

Där blev de ett tag fångar hos några "primitiva" grottmän - med ganska så långt hår. Jag fascinerades av dessa och insisterade på att jag ville se ut som dem. Det blev blankt nej.

Den serien dröjde sig dock kvar i minnet, liksom min kamp för att få se ut som grottmännen.

Nästa försök blev mer framgångsrikt. Då var jag klart äldre, och dessutom hade det långa håret slagit igenom som accepterat mode för killar.

Det var sommaren 1967, och jag var tolv. På våren detta år hade jag börjat lyssna på popmusik, och på sommaren hade jag vågat börja köpa Bildjournalen. Så nån gång i juli eller augusti började jag insistera på att få se ut som Beatles, Monkees eller Tages. Alltså långhårig.

Nu var styrkeförhållandena radikalt annorlunda, och det gick egentligen inte att säga nej. Så jag drev igenom det.

Sedan dess har jag väl haft ganska så långt hår större delen av mitt liv. Några gånger har jag roat mig med att klippa det kort (men ALDRIG snaggat!) men det brukar ju växa ut snabbt igen...

Tuesday, January 22, 2013

Gröna ögon i natten

Den första barnförbjudna film jag såg på bio efter att ha blivit 15 var "Gröna ögon i natten". Eller som den hette i original- "Eye of the cat".

Nåja, det är inte riktigt sant. Den första jag såg var en dötråkig sexualupplysningsfilm som hette "Kärlekens språk". Men den räknas inte, den var som sagt dötråkig - och komplett ointressant.

Jag fyllde 15 den 31 december 1969. Jag hade inte mycket fickpengar, så den andra gången jag kunde gå på bio var inte förrän en lördagskväll i slutet av mars 1970.

Och då blev det alltså "Gröna ögon i natten".

Jag minns att jag upplevde den som bra och väldigt spännande. Men,  förutom kalkonen "Kärlekens språk" hade jag tidigare inte sett något annat än barntillåtna filmer på bio (med undantag av att jag i 14-årsåldern lurade vakten och såg If... - en bisarr film om en pennalistisk engelsk internatskola) så jag hade inte mycket att jämföra med.

"Gröna ögon i natten" handlade om en man som planerade illdåd mot en kvinna för att komma åt hennes egendom. Saken var bara den att han hade kattfobi - och kvinnan hade en massa katter... Som verkade agera väldigt medvetet mot den ondskefulle mannen. Om jag minns rätt dog han av skräck för alla katterna i slutscenen.  Det var ju rätt åt honom och ingen i publiken sörjde väl honom.

Jag minns när jag åkte hem på tunnelbanan efter att ha sett den. Det var en märklig känsla av att ha fått en helt ny erfarenhet. Jag kände mig lite upprymd - men framförallt väldigt glad över "äventyret".

Det känns faktiskt oerhört vemodigt att skriva om det nu.

Wednesday, January 9, 2013

"Boken om Bildjournalen" - en ny nostalgitripp

/Skrevs 10 juli 2012./

Jag skrev för ett tag sedan om en bok om Tio i Topp. Nu har jag uppäckt att det 2011 kom ut en annan nostalgibok. Nämligen "Boken om Bildjournalen" av Börje Lundberg och Ammi Bohm.

Den är på nära 580 sidor och framkallar verkligen minnen.

Våren 1967 hade jag börjat lyssna på popmusik. Jag hade en känsla av att jag gjorde något förbjudet. Jag hade fått uppfattningen att det inte ansågs att jag borde lyssna på popmusik. Men jag gjorde det ändå.

Men en sak som jag först inte vågade göra var att köpa Bildjournalen. Många tjejer i min klass köpte den, och jag visste att den mycket handlade om pop. Jag ville köpa den, men vågade inte. Märkligt nog.

Vändpunkten kom i början av juli 1967 då jag fick ett nummer av Bildjournalen av en vuxen, jag minns faktiskt inte av vem. Det var en omslagsbild på Micky Dolenz i Monkees, och den som gav den till mig visste att jag brukade lyssna på Monkees TV-serie.

Eftersom "Boken om Bildjournalen" har alla omslagsbilder av alla nummer av BJ, ser jag nu att det var nummer 27/1967. Omslagsbilden känns välbekant - som om jag såg den igår.

På så sätt bröts den inre spärren mot att köpa tidningen. Jag började först köpa BJ sporadiskt, sedan mer regelbudet, efter ett tag varje vecka. Ett halvår till och med prenumererade jag på den.

Om det finns någon tidning som jag direkt associerar med den tidiga tonåren är det Bildjournalen. Den kommer på första plats där. Sedan kommer ingenting, sedan ingenting, sedan ingenting, och sedan kanske Svenska Mad och engelska New Musical Express.

Att köpa den regelbundet gav en märklig känsla av tonårsidentitet. Tidigare var jag ett överintellektualiserat barn, nu var jag en tonåring. Det kändes bra.

Om jag skulle gå igenom gamla nummer  av den igen (den finns ju på KB, så det är ju lätt att göra!) skulle jag troligen inte uppfatta den som speciellt bra, "objektivt sett". Inte nu, när jag uppnått den hemska åldern av 57. Men det vet jag inte förstås, jag har inte prövat.

Men då var den viktig. Som sagt. Och att  en av pomusikrecensenternas anti-kommersiella purister, Ludvig Rasmusson, angrep den hårt och en gång till och med kallade den "otäck", rörde mig inte det minsta.

Konstigt nog gillade Rasmusson Hej! bättre. Denna tidning  var ett försök att skapa en konkurrent till BJ. Om jag minns rätt började den komma hösten 1968. Den var minst lika kommersiell som BJ, men tråkigare. Mer plastig, på något sätt. Jag hade då intrycket att den saknade själ.

Att Hej! startades kanske bidrog till att BJ slutligen lades ner. Det trodde jag i alla fall då. Mitt intryck då var att de nog konkurrerade ihjäl varandra. De lades båda ner ungefär samtidigt, i mitten av 1969.

Jag tror  nog ändå att jag sätter mig på KB en dag och läser igenom några årgångar av BJ. Med risk för att jag blir så tagen att jag sedan blir ersättningsskyldig när mina tårar helt och hållet förstört tidningarna.

Tio i topp-boken - alla nostalgitrippars moder

/Skrevs 13 juni 2012./

Jag har just varit på bibliotek och lånat "Tio i topp,  med de utslagna på försök 1962-74" (Premium Publishing), Eric Hallberg och Ulf Henningsson. Den är tyvärr slut på förlaget. Boken är på över 550 sidor, och A4-sidor dessutom!

Den innehåller bland mycket annat alla tio i topp-listor (inklusive de utslagna låtarna!) från starten 1962 tills programmet las ner 1974. Dessutom har den en utförlig presentation av alla artister som någonsin testats till Tio i Topp. Och historiska avsnitt, där bland andra  Klas Burling medverkar.

Att läsa den är en nästan kuslig nostalgitripp. Jag har ett bra minne, och när jag går igenom listorna tycker jag mig ofta minnas när den eller den låten gick upp.

Jag lyssnade nästan alltid på Tio i topp 1967 (från och med april) och 1968, och mycket ofta 1969, 1970 och början av 1971.

Det jag först kastade mig över var alltså listorna. Men det finns alltså mycket annat att läsa.

Eftersom den kom ut 2011 och redan är slut borde den alltså sålt mycket bra. Därför kan man ju hoppas att förlaget trycker upp den på nytt... Elementär marknadsekonomisk kalkyl borde ju leda till det.

För den finns inte på så många bibliotek. Själv var jag tvungen att skaffa mig lånekort på Sollentuna bibliotek för att få tag på den.

Jag har sommarlån på den, så jag har ganska lång tid på mig att nostalgiskt fördjupa mig i den...

PS. I boken kan man bland annat få reda på att denna sång låg på tionde plats den 22 mars, den 29 mars och den 5 april 1969....