Gröna ögon i natten

Den första barnförbjudna film jag såg på bio efter att ha blivit 15 var "Gröna ögon i natten". Eller som den hette i original- "Eye of the cat".

Nåja, det är inte riktigt sant. Den första jag såg var en dötråkig sexualupplysningsfilm som hette "Kärlekens språk". Men den räknas inte, den var som sagt dötråkig - och komplett ointressant.

Jag fyllde 15 den 31 december 1969. Jag hade inte mycket fickpengar, så den andra gången jag kunde gå på bio var inte förrän en lördagskväll i slutet av mars 1970.

Och då blev det alltså "Gröna ögon i natten".

Jag minns att jag upplevde den som bra och väldigt spännande. Men,  förutom kalkonen "Kärlekens språk" hade jag tidigare inte sett något annat än barntillåtna filmer på bio (med undantag av att jag i 14-årsåldern lurade vakten och såg If... - en bisarr film om en pennalistisk engelsk internatskola) så jag hade inte mycket att jämföra med.

"Gröna ögon i natten" handlade om en man som planerade illdåd mot en kvinna för att komma åt hennes egendom. Saken var bara den att han hade kattfobi - och kvinnan hade en massa katter... Som verkade agera väldigt medvetet mot den ondskefulle mannen. Om jag minns rätt dog han av skräck för alla katterna i slutscenen.  Det var ju rätt åt honom och ingen i publiken sörjde väl honom.

Jag minns när jag åkte hem på tunnelbanan efter att ha sett den. Det var en märklig känsla av att ha fått en helt ny erfarenhet. Jag kände mig lite upprymd - men framförallt väldigt glad över "äventyret".

Det känns faktiskt oerhört vemodigt att skriva om det nu.

"Boken om Bildjournalen" - en ny nostalgitripp

/Skrevs 10 juli 2012./

Jag skrev för ett tag sedan om en bok om Tio i Topp. Nu har jag uppäckt att det 2011 kom ut en annan nostalgibok. Nämligen "Boken om Bildjournalen" av Börje Lundberg och Ammi Bohm.

Den är på nära 580 sidor och framkallar verkligen minnen.

Våren 1967 hade jag börjat lyssna på popmusik. Jag hade en känsla av att jag gjorde något förbjudet. Jag hade fått uppfattningen att det inte ansågs att jag borde lyssna på popmusik. Men jag gjorde det ändå.

Men en sak som jag först inte vågade göra var att köpa Bildjournalen. Många tjejer i min klass köpte den, och jag visste att den mycket handlade om pop. Jag ville köpa den, men vågade inte. Märkligt nog.

Vändpunkten kom i början av juli 1967 då jag fick ett nummer av Bildjournalen av en vuxen, jag minns faktiskt inte av vem. Det var en omslagsbild på Micky Dolenz i Monkees, och den som gav den till mig visste att jag brukade lyssna på Monkees TV-serie.

Eftersom "Boken om Bildjournalen" har alla omslagsbilder av alla nummer av BJ, ser jag nu att det var nummer 27/1967. Omslagsbilden känns välbekant - som om jag såg den igår.

På så sätt bröts den inre spärren mot att köpa tidningen. Jag började först köpa BJ sporadiskt, sedan mer regelbudet, efter ett tag varje vecka. Ett halvår till och med prenumererade jag på den.

Om det finns någon tidning som jag direkt associerar med den tidiga tonåren är det Bildjournalen. Den kommer på första plats där. Sedan kommer ingenting, sedan ingenting, sedan ingenting, och sedan kanske Svenska Mad och engelska New Musical Express.

Att köpa den regelbundet gav en märklig känsla av tonårsidentitet. Tidigare var jag ett överintellektualiserat barn, nu var jag en tonåring. Det kändes bra.

Om jag skulle gå igenom gamla nummer  av den igen (den finns ju på KB, så det är ju lätt att göra!) skulle jag troligen inte uppfatta den som speciellt bra, "objektivt sett". Inte nu, när jag uppnått den hemska åldern av 57. Men det vet jag inte förstås, jag har inte prövat.

Men då var den viktig. Som sagt. Och att  en av pomusikrecensenternas anti-kommersiella purister, Ludvig Rasmusson, angrep den hårt och en gång till och med kallade den "otäck", rörde mig inte det minsta.

Konstigt nog gillade Rasmusson Hej! bättre. Denna tidning  var ett försök att skapa en konkurrent till BJ. Om jag minns rätt började den komma hösten 1968. Den var minst lika kommersiell som BJ, men tråkigare. Mer plastig, på något sätt. Jag hade då intrycket att den saknade själ.

Att Hej! startades kanske bidrog till att BJ slutligen lades ner. Det trodde jag i alla fall då. Mitt intryck då var att de nog konkurrerade ihjäl varandra. De lades båda ner ungefär samtidigt, i mitten av 1969.

Jag tror  nog ändå att jag sätter mig på KB en dag och läser igenom några årgångar av BJ. Med risk för att jag blir så tagen att jag sedan blir ersättningsskyldig när mina tårar helt och hållet förstört tidningarna.

Tio i topp-boken - alla nostalgitrippars moder

/Skrevs 13 juni 2012./

Jag har just varit på bibliotek och lånat "Tio i topp,  med de utslagna på försök 1962-74" (Premium Publishing), Eric Hallberg och Ulf Henningsson. Den är tyvärr slut på förlaget. Boken är på över 550 sidor, och A4-sidor dessutom!

Den innehåller bland mycket annat alla tio i topp-listor (inklusive de utslagna låtarna!) från starten 1962 tills programmet las ner 1974. Dessutom har den en utförlig presentation av alla artister som någonsin testats till Tio i Topp. Och historiska avsnitt, där bland andra  Klas Burling medverkar.

Att läsa den är en nästan kuslig nostalgitripp. Jag har ett bra minne, och när jag går igenom listorna tycker jag mig ofta minnas när den eller den låten gick upp.

Jag lyssnade nästan alltid på Tio i topp 1967 (från och med april) och 1968, och mycket ofta 1969, 1970 och början av 1971.

Det jag först kastade mig över var alltså listorna. Men det finns alltså mycket annat att läsa.

Eftersom den kom ut 2011 och redan är slut borde den alltså sålt mycket bra. Därför kan man ju hoppas att förlaget trycker upp den på nytt... Elementär marknadsekonomisk kalkyl borde ju leda till det.

För den finns inte på så många bibliotek. Själv var jag tvungen att skaffa mig lånekort på Sollentuna bibliotek för att få tag på den.

Jag har sommarlån på den, så jag har ganska lång tid på mig att nostalgiskt fördjupa mig i den...

PS. I boken kan man bland annat få reda på att denna sång låg på tionde plats den 22 mars, den 29 mars och den 5 april 1969....