Fint - och underbart

Var på fest med några klasskamrater från min grundskoleklass.

Det var jättefint, och jag tycker att det är underbart att vi har en så bra kontakt, så många år efteråt....

Dem, de - eller dom?

I en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet föreslår gymnasieläraren Henrik Birkebo att orden "dem" och "de" ska avskaffas. Lustigt nog återfann jag just idag ett brev till en svensklärare som jag skrev som femtonåring någon gång 1970, där jag reagerade på att han något år tidigare hade rättat "dom" till "dem" och "de" i en uppsats jag skrivit.

Svenskläraren hade oss i svenska från hösten 1968 till och med våren 1970. Jag tror jag skrev brevet lite senare, typ sensommaren 1970, och hade tänkt skicka det till honom. Vad jag vet är att det aldrig blev av -  han fick aldrig brevet. Däremot berättade jag senare, vid något tillfälle, för honom om innehållet i det, och han svarade ungefär att han egentligen tyckte att "dom" var helt OK.

Annars är det väldigt lite som jag har skrivit före 1971 som jag har kvar; det här är ett av de ytterst få undantagen.

Vad gäller sakfrågan är jag inte säker på att jag idag tycker som jag gjorde då. Jag har nog blivit lite mer konservativ i språkfrågor (jag tycker exempelvis definitivt inte att skolan bör acceptera särskrivning)....
-------------------------------------------------------------------------------
Om ett ord

Jag har just nu framför mig en artikel av Åsa Moberg i Aftonbladet. Det är inget speciellt med den - det är en bra artikel. Men det är något med den som - om det "bara" vore en elev som skrivit den - skulle få en svensklärare att se rött: hon skriver alltid "dom". Inte "dem" alltså, utan "dom"!

- Torsdagen den 27 mars 1969 (detta för att vara pedantisk) skrev jag en - ganska dålig - uppsats i svenskan. På sida 1, rad 4 skrev jag "dom". Likaså på sida 1, rad 16. Dessa båda ställen blev rättade till i ena fallet "de", i det andra "dem".

- Alltså: vad som är tillåtet för journalister (och även en del författare) är inte tillåtet för elever.

Det här är i och för sig en struntsak - men det belyser en - enligt min mening - beklaglig tendens i skolans planering. Skolan lär ut gamla förlegade värderingar, som var aktuella när lärarna var unga - ibland inte ens det! Istället borde skolan naturligtvis anpassa eleverna till framtidens samhälle och i värsta fall nutidens (det är ju i framtiden som eleverna ska växa upp), men i vilket fall som helst inte dåtidens.

- Det är ingen tvekan om att "dom" sakta men säkert håller på att tränga ut "dem" och "de" och då borde skolan naturligtvis om inte uppmuntra så i alla fall inte förbjuda "dom".

Vad tycker du? Skriv gärna och tala om det. (Annars kan du väl ringa),

Med vänlig hälsning Erik

Att vara rädd för en klocka

Under det senaste året har jag börjat använda armbandsur igen. Detta (i stort sett) för första gången sedan hösten 1969, då jag var 14 år...

Jag fick ett armbandsur några år tidigare. Jag minns inte när, men jag minns alltså när jag gjorde mig av med det.

Det var som sagt någon gång i hösten 1969. Det var en natt då jag sov i den så kallade "gäststugan" i Gräddö. Det var ett hus som låg bredvid den sommarstuga jag hade bott på somrar och helger fram till just 1969.

I sommarstugan delade jag rum med mina syskon, men från och med sommaren 1969 hade jag ett rum i gäststugan, och jag hade inte bara rummet utan hela stugan för mig själv.

Så en veckoslutsnatt denna höst var jag ensam i gäststugan. Jag märkte att jag började bli inte endast irriterad utan även rädd för klockans tickande. Klockor som tickar hade till och från väckt ångest under barndomen, men som tonåring hade jag kommit över det.

Men nu kom det tillbaka.

Jag lade klockan i en byrålåda, men tyckte mig märka att jag svagt, mycket svagt, hörde tickandet ändå...

Så till sist tog jag i desperation och slängde klockan in i en buske utanför dörren.

Sedan var det slut på klockbärande för min del. Någon gång några år senare kom jag på att jag skulle försöka gräva i busken för att hitta klockan - jag var nyfiken på vilket klockslag den stannat på. Jag grävde lite planlöst men hittade den inte.

Numera kan jag inte göra om det, även om jag skulle vilja det, då huset och tomten runt har bytt ägare.

Så jag har varit utan klocka i stort sett hela tiden sedan dess.

Men för lite mindre än ett år sedan råkade jag gå förbi en affär. De sålde armbandsklockor för endast 199 kronor. Jag tänkte att det vore lite kul att återknyta till en vana från 1969 så jag köpte den.

Nu är moderna klockor inte så hållbara, armbandet gick sönder efter ett tag så jag tvingades att köpa en ny.

Det känns i alla fall lite häftigt. Nu behöver man inte ha mobilen påsatt för att snabbt kolla klockan. I dessa dagar är det ju inte så vanligt som det var förut med klockor på offentliga platser...

En skillnad är förstås att dagens armbandsur är elektriska, och de tickar inte. Det skulle nog inte vara ett problem om de gjorde det, för även om jag mot förmodan skulle få upp min klocktickarångest igen på natten, skulle jag ju bara kunna lägga klockan i någon låda i köket så skulle jag definitivt inte höra den från sängen i vardagsrummet...

Nu lär det finnas mekaniska armbandsur än idag, men de lär vara mycket dyrare, så jag kommer nog inte att köpa en för att testa den saken....

Några udda recensioner från 1968

Om det fanns någon tidning, förutom Bildjournalen, som jag förknippar med tidig tonår är det Svenska Mad. Jag upptäckte den i trettonårsåldern, och föll genast för den.

Den var hejdlöst rolig, och innehöll också ofta en form av ironisk samhällskritik. Men ofta var den enbart som sagt- hejdlöst rolig.

Av anledningar som jag inte ska gå in på här kom just nr 10/1968 av Mad att få en stark personlig betydelse för mig. Jag hade bort den för länge sedan och för några år sedan fick jag idén att leta efter den i affärer som sålde äldre serier. Till sist hitade jag den.

Även bortsett från det som hade gjort att just detta nummer fick en speciell betydelse för mig kände jag igen ganska så mycket i det.

Bland annat två recensioner som jag hade väldigt roligt åt när det begav sig.

De introducerades på detta sätt. "De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."

Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.

"Handlingen brister i nya telefonkatalogen

"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,

Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.

På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.

Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."

Och det andra:

"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll

Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.

En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.

Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.

Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.

Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "

Denna bloggs karaktär

Denna bloggs karaktär har varit lite oklar. Den har framförallt handlar om personliga minnen från perioden fram till sommaren 1971, men det har funnits en hel del undantag.

Nu har jag bestämt för att renodla det.

Den här bloggen kommer från och med nu enbart att handla om just personliga minnen,  tankar och funderingar om och från perioden före juni 1971. Det går en klar gräns i mitt liv just denna månad. Jag slutade skolan, och jag blev psykotisk. Det blev en helt ny tillvaro.

En annan sak bör sägas som denna blogg. Den fokuserar på positiva minnen. Det finns en del undantag, men det mesta handlar om positiva saker, framförallt, men inte enbart.  relaterade till min grundskoleklass.

En annan sak som bör nämnas är att den endast handlar om vad jag vill kalla för alltid-minnen. Med ett enda undantag har jag inte med några minnen som inte funnits där hela tiden. Det beror inte på att jag delar Dan Josefsssons syn på återkallade minnen - det beror på att om jag skrev om återkallade minnen skulle det bli saker som helt strider mot bloggen karaktär.

Det som tidigare fanns här om perioden efter juni 1971, kommer att föras över till en ny blogg, som jag just nu håller på att skapa.

En 6 juni jag aldrig glömmer

6 juni 1967 var dagen för den första klassfest jag var på. Jag var tolv år och det var i sjätte klass. Det har jag skrivit om tidigare.

Vad jag inte skrivit om är väl detta.

Bakgrunden var min oerhörda beundran för en tjej i min klass. Man kan kalla det beundran, eller kanske barndomförälskelse.

Det var ju före puberteten, före sexualiteten. Det var en innerligt varm känsla av just beundran, som i alla fall hade funnits sedan våren 1965. Den fick mig till och med att säga att jag gillade ett fotbollslag, vars initialer hade vissa likheter med hennes smeknamn. Trots att jag inte var ett skvatt intresserad av fotboll.

På klassfesten började man dansa. Jag satt i ett hörn och visste inte vad jag skulle göra. Då kom några ska man kanske säga tankeläsande killar fram till mig. De tog tag i mig och ledde mig fram till henne och sa "Erik vill dansa med dig". Jag blev dödsförskräckt och tänkte att hon skulle säga "men vad får er att tro att jag vill dansa med honom?"

Men det gjorde hon inte, Hon svarade "javisst". Och sedan dansade vi. Det kändes nästan som om himmelrikets port hade öppnats.

Det är det utan undantag mest starka, och mest positiva, minne jag har från hela skoltiden...

Så nu kan man också förstå varför jag aldrig har en tanke på Gustav Vasa eller 1809 års regeringsform den dagen. Det finns ju något mycket finare att minnas och tänka på då.

Midnight Hour

Wilson Picketts In the Midnight Hour användes som signaturmelodi till ett pop-program som sändes från 23 på lördagskvällar under en period i slutet av 60-talet. Jag lyssnade på det då och då.

I vilket fall som helst vet jag att jag lyssnade på det kvällen den 15 februari 1969, för det skrev jag om i min dagbok.

Åke Strömmer var programledare och ett uppmärksammat inslag var Flipp eller flopp? där man röstade om aktuella låtar.

Vad programmet hette? "Midnight Hour" förstås...

Tio i Topp

Tio i Topp var ett program som sändes i Sveriges Radio mellan 1961 och 1974. Det var en lista över de tio populäraste låtarna, som fram till sommaren 1968 röstades fram av en publik som röstade genom att trycka på mentometerknappar. Sommaren 1968 ersattes detta system med en statistiskt utvald jury a la Svensktoppen, och programmet blev följaktligen både trögare och tråkigare.

Ja, just, det ja, Svensktoppen. Den andra meningen i inlägget var ju inte helt riktig, i alla fall inte efter ett tag. Det var ungdomar som röstade i Tio i Topp, och de visade sig i stort sett helt ointresserade av sånger som sjöngs på svenska. Nästan inga sådana röstades fram, och efter ungefär ett år startades Svensktoppen, som en lista för just låtar som sjöngs på svenska.

Skiljelinjen gick mellan språken, och inte mellan artisternas härkomst. Såväl svenska och utländska artister som sjöng på engelska (eller någon enstaka gång på något annat icke-svenskt språk) testades till Tio i Topp, medan både svenska, och någon enstaka gång utländska artister som sjöng på svenska, testades till Svensktoppen.

Det här följdes strikt fram till 1969. Då började "ren" popmusik som sjöngs på svenska, och som liknade Tio i Topp mer än Svensktoppen, att bli mer vanlig. Då började man göra undantag från regeln och en del sånger på svenska testades till Tio i Topp istället för till Svensktoppen. Det första, så vitt jag kan se, var Pugh Rogerfeldts "Här kommer natten".

Tio i Topp lades ner 1974 (och följdes för övrigt ett år senare av försäljningslistan Kvällstoppen  som lades ner 1975). Det var så att säga en olycklig bieffekt av vänstervågen, Att tävla med musik sågs som något borgerligt, och därför skulle topplistor bort. Svensktoppen klarade sig dock undan, och finns kvar än idag.

Att all tävlan av varje slag skulle vara borgerlig ser jag som en underlig idé, som närmast påminner om några av hugskotten i kulturrevolutionens Kina. Om man skulle vara mot all tävlan skulle ju även idrottstävlingar vara förbjudna. Att det fanns program som presenterade de låtar som var populärast, utifrån försäljning eller omröstningsresultat,  fyllde ju ett uppenbart behov. Själv satt jag som klistrad framför både Tio i Topp och Kvällstoppen från och med våren 1967, fram till ungefär 1970-71.

Som barn hade jag - och det har jag skrivit om förut  - länge en lillgammalt avvisande inställning till popmusik. Jag var i det närmaste programmerad till att tänka som (fyrkantiga) vuxna och inte som barn, och jag hade "vuxenvärderingen” att popmusik var skränig, och något man inte skulle lyssna på.

En gång i våren 1966 bröt jag, tillsammans med min bror, mot denna programmering. Vi vågade oss på att lyssna igenom ett helt Tio i Topp-program . Det enda jag minns från det idag var LOD med Lee Kings.

Men sedan var det stopp. Jag lyssnade inte mer på Tio i Topp detta år.

Men så kom ... Monkees våren 1967.  Det var en TV-serie med en ny popgrupp från USA, som de vuxna sades ogilla för att gruppen påstods inte spela själva... Jag var till en början reserverad, men jag fastnade ändå snart för deras roliga TV-serie, och började efter ett tag också gilla musiken. Och sedan var vallen bruten.

Så jag började lyssna på Tio i Topp. Det sändes på lördagar kl. 15 och då brukade vi vid den tiden på året vara i sommarstugan i Gräddö, så jag satt utomhus i den relativa vårvärmen och lyssnade på just Tio i Topp. Jag var snart förundrad öve hur bra jag tyckte det mesta var. Och sedan dröjde det för övrigt inte länge förrän jag också lyssnade på Kvällstoppen, på tisdagar 18.30.

Tio i topp var som jag antytt bäst fram till sommaren 1968. Det var alltså fram till dess ungdomar som röstade genom att samlas på en plats och trycka på mentometerknappar.  Efter ett tag blev det tre platser, för att förhindra risken för fusk, dvs att en popgrupp mobiliserade sina fans till en viss plats för att rösta på dem. Det hände faktiskt  några gånger.

Det var dynamiskt, det var kul, det var en rörlig lista. Men när det blev en statistiskt utvald jury blev det segare, mindre rörligt, och faktiskt också mindre popinriktat. De mest sliskiga schlagers kunde nu komma högt, bara de sjöngs på engelska. Tio i Topp började likna Svensktoppen.

Hösten 1970 blev jag politiskt aktiv, och började lyssna betydligt mindre på både Tio i topp och Kvällstoppen. Men det slutliga avbräcket kom när jag blev psykotisk våren 1971. Då slutade jag lyssna nästan helt, och i stort sett hörde jag knappast något alls på Tio i Topp under de tre år det hade kvar att leva...

Däremot minns jag faktiskt att jag den 29 april 1975 fick för mig att lyssna på Kvällstoppen, som snart också det skulle läggas ner. Jag minns dagen mycket väl för det var dagen innan FNL befriade Saigon och Vietnamkriget var slut.

Tio i Topp var en källa till glädje när jag upptäckte  det 1967. Och jag fick väl en ren dejavu-känsla när jag för några år sedan införskaffade Eric Hallbergs och Ulf Henningssons bok "Tio i Topp med de utslagna på försök 1961-74" (Premium Publisher 2012). Där finns alla listorna, men också historik,  personliga minnen, presentationer av artister och mycket annat. De som verkligen har en nostalgi för denna period rekommenderas varmt att skaffa den!

Skulle gärna varit där

Jag har tidigare berättat om hur jag hörde Chirpy Chirpy Cheep Cheep med Middle of the Road 1971, i en avgörande period av mitt liv, när jag höll på att bli psykotisk. Den gjorde ett djupt intryck på mig, och upplevelsen av den är på sitt sätt en bro mellan mitt liv innan denna katastrof, och det som kom efter.

Nu fastnade jag (på nytt, har sett den förut) för en video, där man kan höra och se hur samma grupp sjunger denna sång - 2009, 38 år senare. Inför en helt entusiastisk publik. Jag känner mig rörd på något sätt, och önskar att jag hade kunnat vara där, på konserten. Det hade varit fantastiskt.

Kerstin Thorvalls Boken till dig

Läser vad som skrivs om Kerstin Thorvall, och får plötsligt se en kommentar om hennes Boken till dig. Det var en bok som riktade sig till flickor som höll på att komma upp i tonåren. Den sades ha gjort ett starkt intryck på många.

Det förstår jag. Jag läste den själv 1967, när jag var 12, så pojke som jag var. Nu var min identifikation som just pojke inte så där överväldigade stor. Jag visste däremot att jag höll på att bli tonåring.

Jag tror jag lånade den som sommarlån på vårt skolbibliotek. Jag läste ut den under sommaren.

Speciellt minns jag en gång då jag och en kompis skulle sova över alldeles för oss själva i en liten stuga som låg vid vattnet.  Kan inte placera exakt vad den låg, men poängen var att vi var ifred för vuxna. När vi skulle lägga oss på kvällen hade jag med mig just Boken till dig. Kompisen hade redan somnat, och jag låg med en liten lampa och läste den.

Jag tyckte mycket om den. Den gav en inkännande, fin beskrivning av hur det är att bli tonåring, och att den riktade sig till "fel" kön besvärade mig inte alls. Jag tyckte att Kerstin Thorvall Falk, (som hon hette då, sedan försvann sista delen av namnet) skrev så oerhört fint.

Långt senare hörde jag talas om henne på nytt, i turbulenta och inte alltid så smickrande sammanhang. Det störde mig lite, men jag lät ändå aldrig detta störa den fina minnesbilden av en bok som riktade sig till tonårsflickor men som jag ändå tyckte talade just - till mig.

Sergels Torg

Om ni går till denna sida kommer ni att kunna se Sergels Torg i realtid.

Själv tycker jag att det är lite häftigt. Vart man än är i världen kan man med hjälp av en dator kolla vad som händer på Sergels Torg just nu.

Jag vet inte hur länge jag känt till Sergels Torg men jag vet att det var i början av 1970, då jag nyss fyllt 15, som platsen fick en speciell betydelse för mig.

Det berodde på flera saker.

Dels fanns det då där en talarstol, som jag var fascinerad av. Där kunde man lyssna på olika udda individer som förde fram sina åsikter. Och åtminstone en gång använde jag den själv.

Det var söndagen den 22 februari 1970. Jag hade just börjat med min kampanj för att sabotera tobaksreklam, och jag ville uppmana andra att delta i den. Så jag gick upp på talarstolen och agiterade ivrigt för att alla borde gå ut på stan och förstöra sådan reklam. Jag föreslog bland annat att man kunde måla slogans med tuschpenna på dessa. Jag tyckte exempelvis att man på reklam för cigarrettmärket "Minden" kunde man skriva Snabbt som vinden, dödar Minden.

Efter att jag talat kom en kille fram till mig och sa att han tyckte att förslaget var häftigt. Det såg jag som ett framsteg.

Dessutom fanns det ett klotterplank. Där minns jag att jag en gång våren 1970 skrev om att vara emot auktoritär barnuppfostran och tyckte att man borde läsa Joachim och Mirjam Israels bok Det finns inga elaka barn.

Båda talarstolen och klotterplanket var ganska så nya 1970. Ett annat inslag som tillkom efter ett tag var den stora glaspelaren, som står där än idag. Den var färdig 1974. Jag var ganska freudiansk på tidigt 70-tal så jag kunde inte missa att det var lätt att se den som en fallossymbol. Jag minns när jag fascinerat såg den första gången, att jag tyckte det var lite djärvt att placera en fallossymbol på en så central plats i Stockholm och fick vaga associationer till uråldrig hedendom när jag såg den.

Men just 1970 var faktiskt det år då Sergels Torg började få en känslomässigt central  betydelse för mig. Det var det år då jag började röra mig mer runt i Stockholm än jag gjort tidigare och Sergels Torg var så centralt att jag på sätt och vis såg det som en symbol för hela staden.

Och det är kanske för att jag så hårt förknippat Sergels torg med 1970 som jag fram till jag skrev detta inlägg faktiskt har trott att jag såg glaspelaren första gången 1970. Den gång jag först såg upp på den i någon form av fascination har jag tidigare placerat någon gång i tidigt 1970. Men nu kallade jag upp det, och den byggdes alltså inte förrän 1974.

Det visade sig alltså vara ett ganska så  felplacerat minne. Och jag tycker det är lite intressant att, och varför, jag placerade det fyra år fel.

En artikel som förändrade min värld

Det var den 21 december 1964. Jag var nio år, och skulle snart fylla tio. Jag hade använt hälften av min snålt tilltagna veckopeng till att köpa Ny Dag,

Ny Dag var kommunistpartiets tidning. Det var ännu en dagstidning, och jag köpte den då och då för att jag var nyfiken på vad de där kommunisterna som alla var så rädda för egentligen tyckte.

Innerst inne hade jag en känsla av att det kanske låg mer i vad de sa än vad många ville erkänna. Men det var innerst inne. På ytan var min inställning att jag skulle läsa den för att se hur falsk den kommunistiska propagandan var.

Och så kom den dagen, som helt och hållet kom att totalt förändra inte endast min världsbild, utan faktiskt hela min värld.

Det var en artikel om Vietnam. Det var ett referat av en artikel i USA-tidningen New York Herald Tribune. Det gick alltså inte automatiskt att avfärda den som kommunistiska lögner.

Jag läste den och blev mer och mer förundrad. Jag hade trott att striderna i Vietnam hade handlat om att Nordvietnam hade angripit Sydvietnam, som försvarades av USA. Och så läste jag, och insåg att gerillan i Sydvietnam (som även i denna Ny Dag-artikel fick gå under det amerikanska öknamnet Viet Cong!) kontrollerade landsbygden, genomförde jordreformer som gav bönderna jorden, och hade ett mycket stort folkligt stöd.

Medan den av USA stödda regeringen verkade vara en impopulär diktatur, vars kontroll bara omfattade de stora städerna, om ens det.

Det var som en jordbävning, Jag satt där med en kommunisttidning i handen och bara insåg att den helt enkelt MÅSTE ha rätt om Vietnam, och undrade förstås om vad den mera kunde ha rätt om...

Och jag satt där och skulle snart fylla tio och hade plötsligt fått ett belägg för att den beskrivning av hur verkligheten ser ut, som man fick från nästan alla vuxna, kanske ofta var rena motsatsen till det som är sant.

Några veckor senare fick jag för mig att organisera ett "val" i familjen. Vi skulle rösta på de partier som fanns i riksdagen, hemligt skulle det också vara. Jag skrev fem valsedlar för varje parti.

Och när de fem rösterna var räknade visade det sig att en av dessa var på kommunisterna. Mina föräldrar såg helt paffa ut, och undrade vem i allsina dar hade gjort något sådant. Jag hamnade väl lite i samma situation som Karl Bertil Jonsson i ett känt julprogram och efter att ha funderat några sekunder erkände jag att det var jag...

Nedan kommer artikeln från Ny Dag. Kanske lite upphovsrättsligt problematiskt att lägga ut hela, men en artikel undertecknad med "READER" från en över femtio år gammal kommunisttidning, som dessutom till större delen är ett referat från en artikel i en USA-tidning, torde väl inte leda till några problem....

"Utlandspress: Det andra Sydvietnam -  Saigons Vietnam en illusion

------------------------

Vägen var fortfarande trafikerad - 30 km utanför Saigon. Två packade bussar for förbi, sedan kom en jeep med en amerikansk officer, följd av tre militärlastbilar, fullstuvade med soldater i stålhjälmar. Men: "Gå 200 meter på den där bivägen", sade en ortsbo milt, "så kommer du till en annan värld, till Viet Congs värld."

Den som berättar detta heter Dennis Bloodworth, amerikansk reporter. Hans artikel "Strax vid sidan av huvudvägen i Vietnam", i New York Herald Tribune, är typisk för de dagliga, fräna rapporter som publiceras i amerikansk press sedan lång tid tillbaka. Dessa tidningsmän ser ganska sällan på situationen i Vietnam med amerikanska militärglasögon, ofta säger de rent ut att Förenta Staterna för länge sedan förlorat kriget.

Bloodworth  understryker att ingen vietnames blev särskilt förvånad när ett gerillaförband, utrustat med sex granatkastare, på en timme förstörde 27 amerikanska plan - däribland 20 jetbombare. vid flygplatsen Bien Hoa i november.

Varför skulle vietnameserna förvånas över gerillans djärva aktion där, skriver han, de vet ju om att Befrielsefrontens flagga var hissad under 48 timmar över en by som inte ligger mer än 14 km från huvudstaden.

Byn på andra sidan

Om en by kontrolleras av Saigonregimen så utses en kommunal borgmästare av regeringen, det är inte byborna som väljer honom. Distriktschefen kommer regelbundet på inspektionsbesök. Byn vaktas av milis. en hemlig telefon finns installerad med direktlinje till närmaste militärförläggning.

Borgmästaren i nästa by på andra sidan av de flata  risfälten är antagligen en skägglös ung man. På huvudet bär han en mössa och i den sitter en röd stjärna fastsydd.

Bakom den skägglöse ynglingen står Sydvietnams kommunistdominerade Nationella Befrielsefront, vars militära sida räknar elitförband på 30.000 man, understödda av 85.000 man regionala styrkor. Dess propagandacentral organiserar anti-amerikanska massmöten och distribuerar flygblad över landet i vilka Saigonregeringen fördöms.

Befrielsefronten försvarar invånarna, skolar dem, organiserar dem i arbetslag och leder det kooperativa arbetet. Dess representater fördelar riset, uppbär skatt och genomför strikt disciplin.

En regeringsundersökning av ägandeförhållandena skulle visa antalet jordägare och antalet arrendatorer. Men en Viet Cong-undersökning av samma åkrar skulle visa en helt annan struktur. För kommunisterna har redan genomfört jordreformen och delat ut jorden.

Två Sydvietnam

Det finns byar och gods där bönder och godsägare betalar dubbel skatt, dels till Saigonregeringen och dels till Befrielsefronten. Det finns byar som kontrolleras av Saigon på dagen och av Viet Cong på natten. Och det finns samhällen som mer eller mindre kontrolleras av båda sidor samtidigt.

De bägge Sydvietnam är med andra ord inflätade i varandra. Vilket av dem är mest verkligt för vietnameserna, frågar Bloodworth, som kommenterar: Det påstås ofta att även om Viet Cong dominerar på landsbygden så kontrollerar dock regeringen fortfarande städerna och huvudvägarna, men det är ett antagande som är i hög grad tvivelaktigt.

Som exempel nämner han att tankbilar med hårt tillträngd olja, bensin och fotogen norrut till Ben Cai inte längre kan köra raka vägen dit, som är 65 km lång, bilarna måste istället ta en omväg på inte mindre än 880 km över bergen för att komma fram.

Nyligen, fortsatte han, stoppades en bil 19 gånger under ett par timmars körning på en av huvudvägarna till Saigon. Viet Cong kan numera göra en resa osäker på varje väg alldeles utanför huvudstaden.

80 km respektive 560

Järnvägarna är lika osäkra, tågen angrips ofta och förstörs. Ett av de få som klarade sig hade göra en hel vecka att ta sig 550 km norrut från Saigon, det höll en hastighet på 80 km per dygn! Vilket berodde på att rälsen  helt enkelt var bortplockad på många ställen, eller söndersprängd. Ofta demoleras järnvägarna av stora arbetslag under ledning av Befrielsefronten.

En konvoj bestående av 50 lastbilar med mat och bränsle, bevakad av en tungt beväpnad militäreskort, gjorde för ett tag sedan ett försök att forcera en Viet Cong-kontrollerad huvudväg och undsätta ett inringat regeringskontrollerat område 120 km utanför Saigon. Gerillan blev inte förfärad av den kraftiga militäreskorten utan gick till aktion med sin vanliga smidighet.

Gerillasoldater dök upp när lastbilarna med livsmedel i mitten av konvojen skulle passera ett vägskäl. Med sina vapen dirigerade de chaufförerna att svänga in på sidovägen.

Med gasen i botten försvann lastbilarna in på Viet Congs territorium. De bilar som försvann var lastade med 64 ton ris,

Befrielsefrontens ledare har inte skapat en landsomfattande stat i staten, ännu. Men de har övertygat miljoner vietnameser om att deras Vietnam är det enda verkliga och att Saigonregeringens Vietnam bara är en illusion, sedd genom kikare.

READER"