När jag började skolan hösten 1962 råkade jag låna en historiebok som hette "Folkens öden och äventyr". Jag blev genast intresserad av forntida historia, och mycket snart fokuserades detta på Mellanöstern.
Det berodde väl delvis på att jag våren 1963 fick för mig att försöka läsa ut hela Bibeln. Jag läste faktiskt det mesta, men hoppade över för barn svårbegripliga poetiska avsnitt eller avsnitt utan "handling". Jag läste alltså inte Psaltaren, Höga Visan, Ordspråksboken, Predikaren, eller breven i Nya Testamentet. Dessutom läste jag inte Uppenbarelseboken, eftersom jag av någon anledning var rädd för den.
Men jag läste det mesta. Och det ledde snart till att jag ville jämföra med nutida historieskrivningar om samma period och region. Så jag började läsa böcker om "Bibelns tid". "Bibelns länder" och sådant.
Jag fördjupade mig mer och mer och till sist beställde jag tjocka böcker om Mellanösterns tidiga historia från större bibliotek.
Speciellt intresserad blev jag av Mesopotamien. Jag fördjupade mig i assyriska och babyloniska kungar, och ville vet allt. En sak som störde mig mycket - minns jag - var att det ofta skrevs om två assyriska kungar, Tiglat Pileser den förste och Tiglat Pileser den tredje. Men aldrig nämndes Tiglat Pileser den andre. Jag var helt engagerad i frågan- om det funnits den förste och den tredje måste det ju funnits den andre.
Jag minns att jag berättade om mina vedermödor för några äldre kvinnor som bodde grannar med oss på mina föräldrars lantställe. De verkade oerhört förbryllade (och lite roade) över att en åtta- nioåring såg detta som en nästan livsavgörande fråga. Till sist fick jag reda på att den andre Tiglat Pileser bara hade regerat något år och inte hunnit göra så mycket.
Assyrierna fascinerade mig, och skrämde mig. Beskrivningen av deras rent hiskeliga krigsföring grep tag i mig. Det känns lite märkligt att jag nu bor på en ort där en mycket stor del av befolkningen anser sig vara ättlingar till de som levde i det dåvarande assyriska riket... Om jag fått veta det 1963-64 skulle jag ha blivit helt fascinerad.
Efter några år började jag läsa om mer nutida historia, och om andra ämnen. Dessutom fick jag för min ålder mer vanliga intressen, som Blytonböcker, serietidningar och popmusik.
Men Mellanöstern fortsatte att fascinera mig. Liksom Mesopotamien.
Det visade sig bland annat i att när jag var med i en vänsterorganisation i slutet av 70-talet som p.g.a. SÄPO-noja ålade sina medlemmar att använda pseudonymer valde namnet - Ishtar, den babyloniska och assyriska kärleksgudinnan.
Och när jag på Jakobsbergs Folkhögskola i augusti 1980 fick chansen att föreslå ett projekt, som skulle vara terminen ut, och som skulle dominera skolarbetet, föreslog jag "Mellanösternprojektet". Det fick tillräckligt många anhängare för att bli av, men vår lärare ansåg att "Mellanöstern" var en kolonial beteckning och drev igenom att det istället skulle heta "Västasienprojektet".
Och nu bor jag i en del av Södertälje som i folkmun ibland går under namnet "Mesopotälje". Och där ett av de mest talade språken är en variant av arameiska - det språk som Jesus ska ha talat.
Det är lite hissnande.
Å andra sidan är jag ganska isolerad, där jag bor, vilket väl till stor del är självvalt. Om det hade varit i åttaårsåldern skulle jag nog kastat mig över alla som definierade sig som assyrier och börjat fråga ut dem vad de visste om de forntida assyrierna. Det gör jag inte nu...
Men som sagt, litet av en sluten cirkel är det.
Ishtarporten i Babylon, rekonstruktion
