Tuesday, February 28, 2017

Inte sedan 1963

Igår hade jag bort mina nycklar så jag inte kunde komma in. Både polislås och vanligt lås var låsta. Så idag har en låssmed öppnat dörren och bytt båda låsen. Det kommer att bli dyrt när räkningen kommer. (Telgebostäder betalar låssmeden, och skickar senare räkningen till mig).

En liten lustig sak mitt i bedrövelsen. Jag var tvungen att sova över i Stockholm inatt, och mer konkret blev det hos en kompis som bor i Gubbängen, där jag bodde fram till åttaårsåldern. Inte nog med det, hon bor på samma gata som jag bodde på då.

Så det är första gången sedan februari 1963 som jag sovit i den orten, och vid den gatan. Om man är så intresserad av tidiga minnen och känslor som jag är, är det en verklig upplevelse.

Thursday, February 16, 2017

Ett uttalande om könsroller från 1969

Har alltså läst cirka 100 sidor journaler som Gösta Harding skrev när jag gick i terapi hos honom i 13-16-årsåldern. (1968-71).

Det är omtumlande. En tidsresa som nästan slår knock out på mig.

Det finns många direktcitat från mig, det är som att möta sig själv som tonåring. Det kommer nära på ett riktigt hisnande sätt.

Ett exempel från den 30 oktober 1969.

"Pat. tycker det är äckligt att flickor vill älska stora, starka män och att män skall älska små kvinnor."

Om det är bokstavligt rätt citerat är lite tveksamt, men andemeningen är ju ganska klar.

Det bör förstås också påpekas att jag var kortväxt. Men av sammanhanget framgår klart att det inte var den enda orsaken till uttalandet.

Wednesday, February 15, 2017

Västerbroplanmötet och Gösta Hardings journaler

Att jag nyss lagt ut den gamla posten om kvinnan vid Västerbroplan beror på något speciellt.

Händelsen i april 1970 är en av de händelser i mitt liv som gjort störst intryck på mig. Jag trodde aldrig jag skulle få någon ny info om detta. Mina dagböcker från våren 1970 är borta, så jag tänkte nog att det enda jag någonsin skulle kunna bygga på var min minnesbild.

Men nu har det förändrats lite grann i alla fall.

För några dagar sedan fick jag en avi om en rekommenderad försändelse. Jag såg först inte att det var någon avsändare, så jag fick för mig att det var från min bror. Men just som jag höll på att ringa honom såg jag att det var från... Ericastiftelsen...

Alltså där jag gick i terapi hos Gösta Harding 1968-71.

Jag fattade ingenting. Men jag visste att i samband med den neuropsykiatriska utredning som jag gick igenom för ett tag sedan hade de beställt en massa gamla journaler från olika håll. Så jag ringde den psykolog som hållit i utredningen.

Det visade sig nu att de hade beställt journalerna från Ericastiftelsen. Men tydligen hade de skickats till mig istället. Psykologen verkade lite störd och sa att det måste ha skett ett misstag. Jag svarade att jag tyckte att det i så fall var ett förträffligt misstag, för nu kunde jag läsa materialet först, och sedan kopiera det - så kunde hon få originalet senare....

Nu slumpade det sig också så att jag just då inte hade någon legitimation. Den hade försvunnit och jag väntade på en ny. Så jag kunde inte hämta ut försändelsen med en gång.

Men igår gjorde jag det. Med darrande ben gick jag dit, och trodde nog att det skulle visa sig att det bara var ett meddelande till mig om att journalerna skickats till någon annan. Men nej, det var the real thing.

Så igår kväll satt jag flera timmar på en Subway-restaurang i Södertälje centrum och läste igenom ca 100 sidor.

Det var en hisnande tidsresa. Det var att möta sig själv som tonåring, få refererat vad man själv sa vecka efter vecka, ofta med direktktcitat....

Det finns mycket att säga om detta, men här tar jag endast upp vad som där nämndes om just denna händelse i april 1970.

Från den 28 april 1970 hittar jag denna korta anteckning.

"Pat. mötte härom dagen en kvinna, som sade att hon var nervsjuk och hoppades att träffa honom igen".

Det måste ha handlat om denna händelse, tiden stämmer och jag träffade då nästan inga människor utanför familjen och skolan. Och det är intressant.

I detta korta meddelande finns två saker som inte ingick i den minnesbild jag hade när jag skrev posten. För det första att hon sa att hon var nervsjuk. Det ingick inte i min minnesbild, men när jag tänker efter låter det bekant.

Det andra är mer betydelsefullt. I posten skrev jag att jag hoppades att få se henne igen. I Hardings anteckningar står det hon hoppades att få se mig igen....

Jag blir faktiskt berörd av detta. Om Hardings referat är riktigt visar det att jag hade gjort intryck på henne, och inte endast hon på mig. Ja, det passar mycket bra in att hon sade det. Det förklarar varför minnet av mötet upplevts så positivt och alltid gjort mig så glad. Och varför jag har alltid haft grundkänslan att hon tyckte om mig...

Men som sagt - mannen i bilen sa att hon måste gå in, bilen körde iväg. Eftersom jag endast var femton år måste hon varit äldre än mig, och kanske inte lever idag. Och igår läser jag att alltså att hon sa att hon gärna skulle träffa mig igen....

Det är då som det stora vemodet rullar in.... som det heter i en känd sång.

Möte vid Västerbroplan

/Skrevs den 12 april 2006. Tidigare utlagd på denna blogg den 4 maj 2012. Efter att ha fått ny info om händelsen efter att ha fått ta del av journaler från terapin med Gösta Harding 1968-71 har jag gjort en ändring i texten./

Det händer ibland att en händelse, som för en utomstående kan verka obetydlig, får en stor betydelse för en själv. Detta hände mig en kväll i slutet av april 1970. Jag var 15 år.

Jag var ute på stan. Mera bestämt var jag ute och saboterade tobaksreklam. På den tiden var offentlig tobaksreklam tillåten, och en stor del av reklamen vid busshållplatser och andra offentliga platser var just tobaksreklam. Och några månader tidigare hade jag kommit på att jag ansåg att det var upprörande att tobaksindustrin hade rätt att göra reklam för bevisligen dödliga produkter.

Följaktligen köpte jag en tuschpenna och gick ut på kvällarna och förstörde och målade över tobaksreklamen. Jag målade nästan alltid en bild av en dödskalle på reklamaffischerna men dessutom skrev jag som jag tyckte fyndiga vitsar och ändrade texten. Så till exempel ändrade jag ”Jag har också gått över till Prince” till ”Jag har också gått över till cancer”. Speciellt kul var affischerna för cigarettmärket Minden, för där hade jag kommit på den fyndiga slogan ”Snabbt som vinden dödar Minden”.

Den här kvällen hade jag gjort min runda och var på väg hem. Jag var vid Västerbroplan och hade inte långt kvar till det hus vid Fyrverkarbacken där jag bodde. Då lade jag märke till en bil där det satt en kvinna och en man.

Plötsligt gick kvinnan ut ur bilen. Jag vet inte hur gammal hon var, hon kan ha varit allt mellan 25 och 45. Men vad jag minns var att hennes ansikte var oerhört vänligt, men samtidigt på något sätt härjat. Och till min stora förvåning började hon prata med mig. Hon frågade vem jag var och vart jag skulle. Jag sa att jag skulle hem. Då sa hon att hon själv inte hade något hem. Jag minns inte vad jag svarade men jag minns vad jag tänkte. Jag tänkte att det hade ju jag egentligen inte, jag heller. Men jag minns som sagt inte om jag verkligen sa det till henne eller om det bara blev till en tanke.

Tills sist sa hon att hon gärna ville träffa mig igen.

Då öppnade mannen bildörren. Han verkade irriterad över att hon pratade med mig, och ville att hon skulle sätta sig i bilen så att de kunde köra. Hon satte sig ner, och de körde iväg.

Jag gick långsamt hemåt. Jag var både förvånad och lite rörd av att hon gått ut ur bilen för att prata med mig. Jag undrade över vem hon var. Jag hade känslan att även om hon såg härjad ut och inte hade något hem hade hon det nog bättre än jag. Jag fick känslan av att jag skulle vilja känna henne.

Än idag händer det att jag undrar vem hon var – och vad som hänt med henne sen dess. Men det lär jag ju aldrig få reda på. Om hon lever idag minns hon väl knappast denna händelse. Det måste ju varit som en mycket kort sekund i ett långt liv. För mig är det ett minne som kommer att finnas hos mig, och som jag till och från kommer att fundera över, så länge jag lever.